Tanken på att förlora en människa man står väldigt nära o älskar väldigt högt e hemsk, tanken på att aldrig mer få se, känna eller höra denna personen mer! Tanken på att aldrig kunna känna närheten o kärleken, de gör ont bara tanken gör ont!
Tänk att aldrig få höra rösten, aldrig få en kram aldrig höra torra skämt o skratt!
Ja e rädd att förlora de som står mig närmst ja e rädd för att bli ensam ja e rädd för livet! Livet slutar på samma sätt för alla människor, alla kommer försvinna! Glöms man bort när man försvinner?? Ja tror inte man glöms bort av de som stod en närmast men när de också e borta då e man glömd!
Ja vet inte va ja vill få sagt me detta egentligen, men ja e rädd att förlora de som står nära!
Min älskade mormor o farfar lämnade mig, de gjorde ont väldigt ont! De gör ont än, hur länge ska man ha ont? Hur länge kan man tänka tillbaka o gråta? Fortfarande kan ja gråta av saknaden, den e enorm ibland! Ja vill att mormor o farfar ska se alla mina barn, mormor träffa ingen av dem men farfar träffade Amanda, men ja vill dem ska träffa mina barn!
Nog om detta, va bara tvungen att få lite tankar ur skallen!
Livet e livsfarligt, de slutar alltid med döden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar